torsdag 24 mars 2011

Fick ett mail...

Jag fick ett mail på Facebook igår från en tjej som skrev så fint till mig att jag blev helt rörd! Jag fick tillåtelse av henne att publicera det hon skrivit här på bloggen...


"Först och främst så vill jag Gratulera dig på födelsedagen. Hoppas du får en jättebra dag.

Sen tyckte jag att det här var ett perfekt tillfälle att skriva en sak till dig. Jag hörde talas om dig första gången när du hade en tävling på din blogg där man kunde vinna Jonathan Fagerlunds album. Sedan dess så har jag följt din blogg och du har blivit lite som en förebild för mig.

Jag har länge gått med en hemlighet. Jag har varit bisexuell i 8 år snart och vågade inte berätta det för någon förrän efter jag hade börjat läsa din blogg. Det finns en lite längre historia bakom hur du har inspirerat mig, men det skulle resultera i ett alldeles för långt meddelande. Men det jag vill skriva till dig är TACK!
Tack vare dig så kan jag äntligen vara mig själv!"


Jag tackade henne och frågade efter den lite längre historian, vilken hon berättade för mig:

"Jag är 19 år och har en pojkvän sen lite mer än 1 år tillbaka. Jag är född och uppvuxen i en liten stad mitt ute i ingenstans. För 8 år sen kom jag på att jag var bisexuell och det var väldigt jobbigt för mig att hantera. Jag hade kompisar som inte var särskilt toleranta, vilket kanske är ganska så vanligt i mindre städer(?). Men det hände då och då efter gymnastiklektionen i skolan att någon av dom kom och gnällde över hur äckligt det var att någon random tjej hade tittat på henne i duschen. Jag kunde inte vara mig själv, för jag visste hur mina kompisar skulle reagera. Jag hade ingen som jag kunde prata med min sexualitet om och jag var tvungen att ljuga så många gånger. Det var väl ingenting som påverkade mig allt för mycket, men du kan nog förstå den känslan... att behöva gå runt i flera år och vara någon man inte är.

Men sen, för 1½-2 år sedan så hittade jag din blogg. Jag tror att jag, första gången jag läste bloggen, läste igenom varenda inlägg som du hade skrivit dittills. Allt eftersom jag läste din blogg så växte modet inom mig. Tanken på att komma ut var liksom inte lika läskig längre. Att läsa din blogg var liksom min chans att få försvinna in i en liten bubbla och vara mig själv. Även om du bara skrev enkla inlägg om vad du har gjort under dagen så hjälpte det mig.
I Januari förra året så träffade jag min pojkvän över nätet. Vi blev snabbt väldigt bra kompisar och vi kunde prata om allt. Tillslut kände jag att det var dags - så jag berättade för honom att jag var bisexuell och han blev den första som fick veta om det. När jag sedan flyttade hit till Göteborg så blev allt så mycket enklare. Jag kunde vara öppen med att jag är bisexuell och ÄNTLIGEN kunde jag vara mig själv! Det finns väl dom jag inte har berättat det för ännu, men det är gamla skolkompisar som jag inte har så mycket kontakt med längre.

Poängen är att det var tack vare dig som jag fann mod till att vara mig själv... det är tack vare dig som jag vågade komma ut.

Många kramar till dig!! Och TACK" 


Förstår ni att jag blev glad!? Hade ingen aning om att någon blev positivt påverkad av min simpla blogg... underbar känsla! 
Nämner inte tjejen vid namn, men du vet vem du är och jag vill tacka dig för detta och jag är glad att du mår så bra och är lycklig! MÅNGA KRAMAR!!!

2 kommentarer:

  1. Blir rörd.. <3

    SvaraRadera
  2. Underbart Marcus! Du är en förebild även om du inte tror det själv. Du visar att homosexualitet inte är annorlunda. Vill också passa på att tacka dig. Kram från "fd smygbögen"

    SvaraRadera