Snart ska jag ner till Bee... idag har Fredrik och jag bankat och rivit garderober som suttit fast här i lägenheten i säkert de senaste 20 åren. Målaren kommer att fixa resten av lägenheten under nästa och nästnästa vecka. Vi kommer att få det så fint!!!
Igår var vi hos Fredriks farbror Gunthe och hans sambo Outi för att fira Gunthes födelsedag. Vi fick en jättegod middag med daim- & marshmallowsglass (hemmagjord) till efterrätt - väldigt gott!
Vi hade en supertrevlig kväll och var inte hemma förrän vid 2-tiden inatt.
Vi hade lite olika diskussioner, bland annat om hur Fredrik och jag skulle kunna skaffa barn. Alternativen är ju inte så många för oss... att skaffa barn ihop med en annan kvinna eller ett par är uteslutet av anledningen att vi påbörjade detta och märkte att det inte fungerade för oss. Adoption är bara en möjlighet i teorin, i praktiken finns inga homosexuella som fått adoptera, inte på grund av att det inte finns länder som adopterar till homosexuella, för det finns ett antal länder som gladeligen gör det, nej, det är för att adoptionscentrum i Sverige anser att ett barn har rätt till bra föräldrar (underförstått att det innebär en kvinna och en man).
Kvar finns alternativet surrogat. I Sverige är detta förbjudet. Vi har kollat runt och i vissa länder är detta möjligt, USA, Ukraina, Indien bland annat...
Surrogat innebär att man betalar för ett ägg som doneras, sedan betalar man en värdmamma, en kvinna som utan genetisk koppling till barnet bär det och föder det. Det finns många olika kliniker som utför detta och seriositeten varierar. Vi har hittat en klinik som verkar seriösa och bra, där inga fattiga eller nödställda kvinnor utnyttjas på något sätt. Dessutom känner vi två par som genom denna klinik fått barn och allt har gått rätt och bra tillväga.
Betalar man in en avgift så kan man inom snar framtid påbörja processen. Man åker till kliniken, lämnar sperma som befruktar ägget och sedan stoppas ett embryo in i värdmamman. Värdmamman (surrogatmamman) måste i så fall godkänna oss och känna sig bra i situationen. Under hela graviditeten hålls kontakten och besök får göras. När barnet föds måste man vara i landet och vara där under den tid det tar för att barnet ska få ett pass och kan resa med hem till Sverige. Väl hemma i Sverige adopterar en av oss barnet och både Fredrik och jag är lagligen föräldrar till barnet.
En lång, krånglig, känslomässig, riskabel och kostsam procedur. Hade det funnits lättare alternativ hade man ju valt det, men om inga alternativ finns. Vad gör man då? Jag vet med 100% säkerhet att Fredrik och jag skulle bli fantastiska föräldrar och kunna ge ett barn ALLT! Kärlek, trygghet, moral, glädje, familj, värderingar - ALLT!
Vem är det som bestämmer att inte vi har rätten att bli föräldrar bara för att vi är två män som älskar varandra. Vem säger att vi inte kan ge den kärlek och trygghet ett barn behöver? Vem säger att inte vi kan ge ett barn bra värderingar och ge en stor kärleksfull familj?
Varför kan inte två personer, oavsett kön och läggning, som har ett barn som sin högsta önskan få den chansen?
Jag har nästan slutat hoppas, men det sista man får överge är hoppet.
Vad anser du? Vad har du för åsikter om surrogatmödrarskap? Vad tycker du om homosexuella som vill ha barn?
