Åååå vad jag blev glad idag när min kära kusin Anna ringde och frågade om jag kunde passa hennes lille son Matisse, ca 15 månader gammal!
Han är den coolaste, gladaste och snällaste lille killen jag vet!
Om jag en vacker dag blir pappa så önskar jag att jag får ett så snällt och fint barn!
Vi gick en promenad med Buddha. Matisse älskar Buddha och vice versa. Vi gick och småpratade på ett språk som bara vi två förstår...
När vi träffade mamma igen ville Matisse få på sig sina öronlurar igen, antagligen för att hon tjatar så... hon kan ju inte vårt hemliga språk... =)
Håller ni inte med? Är han inte så fin att man dör!?
Tack Anna för att jag fick ha honom en stund...
